Uppror – Folkmusik – Maskiner

Fyra flyglar på konsertscenen är en sällsynt och imponerande syn! De utstrålar kraft och nästan obegränsade möjligheter att skapa en överväldigande ljudmassa. Fyra pianister som desperat hamrar på sina instrument är också en tämligen provokativ syn – något som tilltalade Julius Eastman. Som afroamerikan i ett amerikanskt musikliv som starkt dominerades av vita musiker blev han ett levande exempel på rasism och diskriminering, något som han utan omsvep lät komma till uttryck i sina verk.

Eastmans verk för fyra pianister från 1970-talet är en utmaning för alla oss som på något sätt representerar den klassiska musikens mainstream. Redan det ytterst provocerande namnet på kvällens verk tvingar oss att konfrontera ojämlikhet och den komplexa sociala situation som följer i dess spår. Genom sina verk har Eastman rest ett monument av speglar över fördomarna.

George Antheil representerar en helt annan bild av den amerikanske tonsättaren. För honom handlade provokation om att skapa tumult inom de egna leden och om att tvinga 1920-talets maskinromantik in i konsertsalarna. Ballet mécanique kom ursprungligen till som musik till Fernand Légers kortfilm med samma namn. Musik och bild blev tillsammans ett betydande verk som hyllade maskinerna och mänsklighetens dystopiska utveckling. Larmet och industrins ljudvärld, ljudets fysiska karaktär överlag, utgjorde själva materialet i denna musik, och Antheil krävde ursprungligen sirener och en flygplansmotor i sin uppsättning. Genom senare framföranden förenklades instrumentationen, utan att musiken förlorade något av sin brutala slagkraft!

Dessa verk – eller åtminstone deras besättningar – skulle inte existera utan Igor Stravinskijs bländande scenverk Les Noces. Berättelsen i Les Noces har en stark protofeministisk underton: en ung kvinna tvingas gifta sig med en främmande adelsman. Bruden är maktlös när bröllopsritualen och bröllopsfolket väller över henne. Stravinskijs industriellt präglade instrumentation, kombinerad med folkmusikstilens direkthet och råhet, blir i detta sammanhang omtumlande. I denna tolkning framställs bruden som en ännu mer isolerad gestalt: hennes parti sjungs av folkmusikartisten Sini Koskelainen på karelska – i stället för ryska – medan massan av svartklädda bröllopsgäster hotfullt omringar henne.