XXXIII Sommarkonsert 30.6. kl. 18:00: texter till Kläätasku-sångerna som inte finns med i det manuskriptade programmet samt Schönbergs Stråkkvartett nr 2, delarna Litanei och Entrückung, med texter av Stefan George (suom. Jan Granberg).
Heinz-Juhani Hofmann: Kylätasku-sånger (texter av Jussi Kylätasku)
1.
Sätt mig i en porös jord
så att jag kan brinna med en liten låga stadigt till slutet, jag ska spricka, spricka, spricka på ett regelbundet sätt i mina delar
och föda mer än någonsin med min lön
när jorden bara är porös, dess andedräkt varm och torr.
(Good News, s. 58)
2.
Motivet i dikten är ett plastöra genom vilket ljuset skiner stadigt.
Det är svårt att erkänna att man är intresserad av det man inte har;
Från en viss vinkel, korsningen mellan nacke och axel.
På sätt och vis blir man medveten om när kärleken dör.
(Privata företagare, s.13)
3.
Jag sitter i ett rökigt rum, det regnar. Åtminstone inte inomhus.
Jag kommer inte att vara ledsen.
Kära vän, vad väntar du på: samma gamla skit?
En resa till landets mitt för lite pengar, vad väntar du på?
Gänget är i rörelse, världen förändras, men samhället byggs för att hålla. Världen mognar vackert mot ett lugnt slut, mot en passande stjärnhimmel, kosmonauten medveten om sin minut när kapseln går in i en spiral;
I sin delning av de arbetande och arbetslösa fjärmar sig poeten från Uleåborg i en skenbar harmoni.
(Privata entreprenörer, s.11)
4. SÅNG
Oktober är fågelfri, sångfri, skogen saktar ner framför ögonen.
En drunknad yngling hörs genom den snöfria isen.
Den såg så jäkla lång ut.
Den är minst tre meter lång. En blågrå randig kostym. En sko lös, röda ankelsockor, V-patent krage, slips något lindad.
Räknar hjärtslag på ett armbandsur.
(Privata entreprenörer, s.19)
Litania
Djup är den sorg som skakar mig, jag vill åter, Herre, gå in i ditt hus.
Resan har varit lång, lemmarna är slöa, helgedomarna är tomma, plågorna är fulla.
Törstig tunga som dör för att gråta. Hårt var grälet, stel är min arm.
Ge vila till vacklande steg, hungrig gaume smula ditt bröd!
Svag är min andedräkt som kallar på drömmen, ihåliga är händerna, febrig munnen.
Släck elden, släck hoppet, skicka ljuset!
Den glödande glöden i hjärtat är fortfarande öppen, ett rop vaknar fortfarande i djupet.
Döda längtan, stäng såret! Ta bort min kärlek, ge mig din lycka!
Rapture
Jag känner luft från en annan planet.
Jag är blek genom mörkret de ansikten som vände sig till mig vänligt för en stund sedan.
Och träd och stigar som jag älskade bleka att jag knappt känner dem längre Och du ljus älskade skugga som kallar på mina plågor…
Är nu släckta i djup glöd Att föreslå med en from rysning de vacklande disputerande getobes.
Jag förlorar mig i toner, cirklar, väver, överlämnar mig till det stora andetaget utan att önska, till outgrundliga tack och namnlösa lovord.
Jag blir överrumplad av en häftig vind
I invigningens frenesi där glödande rop vädjar I damm som kastas bedjande kvinnor:
Då ser jag hur doftande dimmor kläcks
I en solfylld klar fri
Som bara omfamningar på de yttersta bergen kläcker.
Golvet är vitt och mjukt som vassle. Jag klättrar över enorma klyftor.
Det känns som om jag är över det sista molnet
I ett hav av kristallklar glans simmar jag – jag är bara en gnista av den heliga elden
Jag är bara ett vrål av den heliga rösten.
Litania
Djup är den sorg som förmörkar mig, och återigen, Herre, går jag in i ditt hus.
Det har varit en lång resa, medlemmarna är trötta,
Koffertarna är tomma nu, det är bara jobbigt.
En torr tunga kräver en skvätt vodka.
Det var en tuff kamp, nu är min arm domnad.
Ge frid åt de trötta stegen, till den hungriga munnen bryt en bit av ditt bröd!
Svag andning, skriker i sömnen, Tomma handflator, febrig mun.
Låna ut din coolhet, släck lågorna, återlösa hoppet, ge en stråle av ljus!
Glödande änkor, fladdrande i bröstet, I det djupaste väntar fortfarande ett rop.
Döda längtan, stoppa de blödande såren! Ta från mig kärlek istället för din lycka!
Avsluta
Jag kan känna luftflödet från andra planeter. I mörkret försvinner ansiktena
som vänligt vände sig till mig.
Och de träd och vägar jag älskar kommer att blekna så att jag knappt känner igen dem och den ljusa älskade skuggan som tolkar mina smärtor…
Du har gått hela vägen i en djupblå glöd för att dämpa det hänförda utropet av upprymdhet till en from rysning.
Jag bryter mig loss till ljudet, snurrar, snurrar, ändlöst beröm och anonymt beröm, ett stort andetag av hopplös kapitulation.
En ursinnig bris blåser över mig
i ett heligt oväsen där skriken från tillbedjare som kastats i dammet rusar:
Sedan ser jag hur den fuktiga dimman stiger upp i en ljusfylld, ljus frihet som når upp till de yttersta bergstopparna.
Marken under mig skälver så mjuk och vit som mjölk. Jag höjer mig över de avlägsna ravinerna.
Jag känner hur de sista molnen
Jag simmar i ett hav av kristen härlighet – jag är bara en liten flamma av helig eld, bara en andedräkt av heligt ljud.
J.L.Runeberg:Andranatten http://www.svensklyrik.se/poeter/johan-ludvig-runeberg/andra-natten-2
